Staden växer och industrialiseras
Vid Viktor Rydbergs grav på Östra kyrkogården har någon satt en liten tomte. Kontrasten till poetens stränga bronsblick är total men samtidigt lite rörande. Om man fortsätter promenaden bland gravarna kommer man garanterat att känna igen många gamla, göteborgska släktnamn. Bakom en dörr, omgärdad av gråtande statyer, vilar till exempel familjen Röhss vars namn går igen i Röhsska museet. I en närmast monumental grav vilar stordonatorn Sven Renström som skänkte stora summor till staden. De här gravarna vittnar om stora framgångar och förmögenheter, ofta intjänade under 1800-talet. Industrialismens tidevarv.
När man år 1807 gav tillstånd att börja riva de nedgångna befästningsverken och murarna runt Göteborg markerade det stadens definitiva övergång från ett gammalt militärsamhälle till ett modernt handels- och industri-inriktat. Under seklets början spelade Kejsar Napoleon göteborgarna i händerna genom att blockera kontinentens hamnar för England som då tvingades skicka sina varor via Göteborg. Stadens driftiga handelsmän skar guld med täljkniv och många gjorde sig en förmögenhet under den period som kallats ”den briljanta tiden” och som pågick fram till 1815. Men det var industrialismen och ångkraften som gav Göteborg den verkliga styrkan att växa. Befolkningen ökade närmast explosionsartat i takt med att de nya verkstäderna, varven och textilindustrierna behövde arbetskraft. Bland de viktigaste av den tidens industrier var Keillers mekaniska verkstad som senare skulle utvecklas till Götaverken.
Men alla Göteborgare levde inte gott tack vare den nya ekonomin. När man står på Parkgatan och blickar upp på Dicksonska palatset kan man lätt glömma bort alla de arbetare som fick slita hårt och de fattiga som svalt och led nöd. Under 1800-talet var exempelvis inte Haga det pittoreska område som det är idag utan ett hem för de allra fattigaste. Men det var inte alla som accepterade arbetarnas dåliga villkor och tuffa förhållanden. I slutet av 1800-talet började fackföreningar bildas och skrädderiarbetaren CM Heurlin blev en stålnackad representant för arbetarklassen. Att han fått en egen plats uppkallad efter sig, alldeles vid Järntorget, är ett kvitto på att han och de andra arbetarnas kamp lönade sig till sist.
Bild: Göteborgs Stadsmuseum
Text: Sebastian Lundfall
